FRIEDRICH NIETZSCHE

Vilja till makt

Nietzsches ”vilja till makt” som viljan att producera. Inte som en vilja att ha makt. Viljan visar att det handlar om att producera , inte att skapa något statiskt och färdigt. ”Viljan” får en viktig funktion i Nietzsches filosofi. Den blir en filosofi om viljan att producera, inte om viljan till produkten eller resultatet.
Viljan till makt är en process, en kraft inte något som uppnås, innehas eller ägs. Viljan att producera blir aldrig makthavande. Den är en ständig process utan annat mål än det som produceras. Resultatet är alltså skapandet inte något annat som orsakas i en mystisk påverkan-kedja.
Nietzsche ansåg att människan ska bejaka livet både när det gäller dess njutning, lycka och dess smärta och förtvivlan och därigenom skapa sin egen moral, sin egen vilja till makt.
Slavmoral är det som säger nej till livet här och nu och inte bejakar människans vilja till makt och skapande. Herremoral är det som säger jatill livet här och nu och låter människans vilja till makt få yttre uttryck; den människan skapar sin verklighet. Religion blir ett uttryck för hjordmentalitet och slavmoral: den fria människan kuvas under något osynligt, osett och imperativistiskt: något som ställer krav, varunder människan kastar sig. Den fria människan som säger ja till livet låter sig inte kuvas: hon slår sönder moraltavlor som inte längre äger relevans; hon skapar sin egen mening och köper inte någon annans antaganden om mening (såsom att komma till himlen, leva med Gud och andra metafysiska tomma termer).


Slavmoral  och Herremoral

Kristendom blir hos Nietzsche snarast en symbol för den kuvade människan. Medlidande som krävs av religionen nyttjar ingenting till; medlidande dämpar inte lidandet, utan förmerar den: lidandet smittar genom medlidande av sig. Den kristna människan fäster sin blick vid det som inte är, vid antika antaganden; den fria människan fäster sin blick vid jorden, accepterar verkligheten som den är, och säger ja till den. Ja, hon säger ja i sådan utsträckning, att hon hade kunnat tänka sig att leva om exakt samma liv som hon lever ett oändligt antal gånger. Detta kan vara tanken som ligger bakom den dunkla uppfattningen hos Nietzsche om alltings eviga återkomst: beredvilligheten att säga ja till livet i sådan utsträckning att man vill leva det om och om och om igen.
Den riktigt fria människan strävar mot övermänniskan. Övermänniskan är ett fenomen som förekommer i Nietzsches skrifter med olika innebörd. Det verkar som om Nietzsches tänkande kring henne förändras över tid: ibland är hon ett ouppnåeligt snarast biologiskt mål: en människa som ännu inte finns, men ska komma. Ibland etiketterar Nietzsche övermänniskoidealet på sådana stora andar som Goethe. Klart är att Nietzsche har förväntningar på människan som innebär att hon ska sträva efter sin högsta möjliga potential, om inte för att själv faktiskt bli övermänniska, så bereda vägen för en kommande. Hur ska mänskligheten bringas till högsta möjliga utveckling?.
Filosofen ska enligt hans åsikt inte forska rätt på den givna verklighetens orsaker och sedan bara lyda naturen; hans uppgift är istället att själv ge livet mening och värde och att skapa en ny mänsklighet. Detta som en konsekvens av att värden är konstruktioner, och inga universalier existerar.
Den inre konsekvensen i Nietzsches filosofi är oavlåten strävan uppåt, alltid med egna krafter, utan varje bundenhet av tradition eller andras meningar. Central i hans filosofi står hans teori om viljan till makt, som han ser som generatorn av handling och historia. Viljan till makt är en vilja att skapa mening genom tolkning av världen.
Hårdhet fordrar han, men först och främst hårdhet mot sig själv, obändligt sträng självbehärskning för att bevara livets förnäma fulländning och bekämpa allt lågt och svagt i den egna naturen, dit han lika väl räknar njutningslystnaden som nyttighetssträvandet.
Den starke skall vörda sig själv som representant för livet, och bejaka detta i alla dess former.
Gud för Nietzsche är en illusion och en metafor för de svaga, slavarna. Ytterst är Gudstron ett exempel av människans drift att tolka världen för att ge mening åt den: Gud är namnet på uppfattningen om det goda – moralen – som för troende blivit en norm för all tolkning. Det är övermänniskans uppgift att inse att Gud är död: den kristna Guden tillhör de gamla värdena som måste förkastas.
Övermänniskan är enligt Nietzsche den människa som når utöver sitt öde, som övervinner sitt öde, som ensam är ansvarig för sitt öde, utan några gudar. Hon erkänner inga andra värden än det hon själv funnit värdefullt, och inga andra lagar, än de hon själv skapat åt sig. Hennes sanning är hennes egen sanning, och kan inte vara någon annans sanning. De omständigheter som skapat henne, och det öde hon skapat åt sig, kommer ständigt att skapa henne åter; "Den eviga återkomsten".
Nietzsche föraktade kristendomen, som han ansåg hade förslavat och degenererat människan, och således skapat motsatsen till övermänniskan, nämligen den sista människan
Motbilden mot slavarnas förnufts-tolkning av världen skulle då vara en de friskas och starkas – ”herrarnas”, ”de fria andarnas” – tolkning och epistemologi som arbetar i livet s tjänst; en instinktiv, subjektiv och skapande syn på världen utan behov av logisk bevisföring. Nietzsche förklarar att de äkta filosoferna är ”vänner av ’sanningen’
Det finns en positiv tendens hos Nietzsche, en idé om kunskap och sanning. Denna utvecklas i motsättning till sin motsats. Nietzsche utgår från två olika epistemologier och förnuftsformer – en variant på den beryktade striden mellan olika moraluppfattningar, dualismen mellan ”slavmoral” och ”herremoral”, som Nietzsche beskriver i Till moralens genealogi. Med sin moralfilosofi bröt Nietzsche med västerlandets moraltänkande (Kants pliktetik och Benthams utilitarism), universalistiska moralläror som självklart utgått från en moral med normer och handlingsregler för alla människor. Mot detta satte Nietzsche två olika moraler (en grupp- eller klassmoral skulle man kunna säga) för olika människotyper (eftersom ”kravet på en moral” ”är ett inkräktande på den högre människan”).




Övermänniskan, de fria andarna


Vi kan nu se att samma mönster och tudelningar går igen på det epistemologiska fältet. Kunskapen och sanningen omvandlas till en kampplats. En maktkamp rasar mellan olika världstolkningar och människogrupper. På ena sidan finner vi de sjukas och svagas – ”slavarnas” – epistemologi. De som tror på det universella, det allmänna, det obetingade och det objektiva; de som i överlevnadskampen har behov av en oföränderlig och trygg logisk ordning. Drivna av hämndbegär försöker de pådyvla de härskande sina idéer.

Nietzsche degraderar intellektet och det västerländska förnuftet och utnämner istället kroppen och sinnena till kunskapsorgan. (”Kroppens stora förnuft” är en term han använder.) Ibland är det smaken, ”gommens ja och nej” som gäller; man han kan också, som i Ecce Homo, lovorda luktsinnet: ”Mitt geni sitter i näsborrarna…” Det är pregnanta formuleringar. Men vart leder kroppen och sinnena filosofen? Nietzsche luktar sig till om något är friskt eller sjukt, rent eller orent, högt eller lågt, värdefullt eller värdelöst. Med näsan. ”Böcker för alla är alltid illaluktande böcker: småfolksodören sitter i dem. Där folket äter och dricker, ja till och med där det förärar, brukar det stinka.” Nietzsches fysiologiska och biologiska kompass – hans kroppsliga förnuft – skapar distans och rangordningar mellan människor. Det radikalt omformade förnuftsbegreppet slår en bro över till den filosofin genom att det är grundat i enskilda, högre människor. Kroppens stora förnuft, även kallat ”det stora förnuftet” (Nietzsche hade en förkärlek för ordet ”stor” som i ”stor politik” och ”den stora stilen”), är en disposition hos de välartade som höjer den enskilde över mängden.



”Om de tre förvandlingarna.
Tre förvandlingar av anden nämner jag för er: hur anden blir till kamel, och kamelen till lejon, och lejonet slutligen till barn.
Mycket tungt finns det för anden, den starka, bärtåliga anden, som hyser vördnad: dess styrka kräver det tunga och tyngsta.
Vad är tungt? så frågar den bärtåliga anden, så knäböjer den, liksom kamelen, och vill lastas på ordentligt. Vad är det tyngsta, ni hjältar? så frågar den bärtåliga anden, så att jag må ta det på mig och glädjas över min styrka.
Är det inte det att förnedra sig för att såra sitt högmod? Att låta sin dårskap lysa för att håna sin vishet? Eller är det detta: att skiljas från vår sak när den firar sin seger? Att vandra upp i höga berg för att fresta frestaren?
Eller är det detta: att livnära sig på kunskapens ekollon och gräs och för sanningens skull lida hunger i själen?
Eller är det detta: att vara sjuk och skicka hem tröstarna och bli vän med döva, som aldrig hör vad du vill?
Eller är det detta: att stiga ner i smutsigtvatten, när det är sanningens vatten, och inte visa bort kalla grodor och heta paddor från sig?
Eller är det detta: att älska de som föraktar oss, och räcka spöket handen när det vill skrämma oss?
Allt detta tyngsta tar den bärtåliga anden på sig: likt kamelen, som lastad ilar in i öknen, så skyndar han in i sin egen öken.
Men i den ensammaste öknen sker den andra förvandlingen: till lejon blir här anden, frihet vill han ta som byte och vara herre i sin egen öken.
Sin siste herre söker han upp här: han vill bli hans och hans sista Guds fiende, han vill kämpa med den stora draken om seger.
Vilken är den stora draken, som anden inte längre vill kalla herre och Gud? »Du ska« heter den stora draken. Men lejonets ande säger »jag vill«
»Du ska« ligger i vägen för honom, guldglittrande, ett fjälligt djur, och på varje fjäll glänser ett gyllene »Du ska!«
Tusenåriga värden glänser på dessa fjäll, och så talar den mäktigaste av alla drakar: »alla tings värden - de glänser på mig.«
»Alla värden blev redan skapade, och alla skapade värden det är jag. Sannerligen, det ska inte längre finnas något ,>Jag vill<!« Så talar draken.
Mina bröder, till vad behövs andens lejon? Varför räcker det inte med lastdjuret, som försakar och vördar?
Att skapa nya värden, det förmår inte heller lejonet: men skapa sig frihet för nytt skapande - det förmår lejonets makt.
Skapa sig frihet och ett heligt nej även inför plikten: till det, mina bröder, behövs lejonet.
Ta sig rätt till nya värden - det är det mest fruktansvärda tagandet för en bärtålig och vördnadsfull ande. Sannerligen, ett rov är det för honom och ett rovdjurs sak.
Som sitt heligaste älskade han en gång »Du ska«: nu måste han finna villfarelse och godtycke även i det heligaste, för att röva sig frihet från sin kärlek: lejonet behövs för detta rov.
Men säg, mina bröder, vad förmår då barnet, som inte ens lejonet förmådde? Varför måste det rovtagande lejonet även bli till barn?
Oskuld är barnet och glömska, en ny början, en lek, ett av sig självt rullande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande.
Ja, till skapandets lek, mina bröder, behövs det ett heligt ja-sägande: sin vilja vill nu anden, sin värld vinner den i världen förlorade åt sig.
Tre förvandlingar av anden nämnde jag för er: hur anden blev till kamel, och kamelen till lejon, och lejonet slutligen till barn.”
Friedrich Nietzsche, Så talade Zarathustra



Viljan till makt pekar ut något ofrånkomligt i människans väsen; en strävan efter att ha makten att forma verkligheten, ge den mening istället för att formas av verkligheten så som ett djur. En vulkaniska kraft som leder oss att rasera och bygga upp de värden och sanningar världen vilar på.

I kristendomens moral, slavmoralen står i motsats till herremoralen; en moral som i paritet med övermänniskaidealet uppmanar oss att befria sig från form och istället forma, bilda mening och sanning, ta för sig och kuva istället för att kuvas. Slavmoralen kväser individens meningsskapandet och cementerar ett kuvande under en extern sanning. Nietzsche såg jordelivet som sitt eget mål och all spekulation om andra liv som t.ex. hos kristendomen avvisades. Livet skall levas maximalt intensivt och rikt, kval och kamp i anslutning till detta är ett billigt pris. Denna vilja till makt är tillvarons innersta väsen, den skall få människan att bli förmer än människa, att bli övermänniskan.

”Jag förkunnar eder övermänniskan. Människan är något som skall övervinnas. Vad haven I gjort för att övervinna henne? Alla väsen hitintills skapade något utöver sig själva: och I viljen vara ebben till denna stora flod och hellre återgå till djuret än övervinna människan? Vad är då apan för människan? Ett åtlöje eller en bitter blygsel. Och just det skall människan vara för övermänniskan: ett åtlöje eller en bitter blygsel. ... Se, jag är en förkunnare av blixten och en tung droppe ur molnet: och denna blixt heter övermänniska.”

”Människan är något som skall övervinnas. Vad haven I gjort för att övervinna henne? Alla väsen hitintills skapade något utöver sig själva: Vad stort är i människan, det är att hon är en brygga
och intet mål; vad älskas kan i människan, det är att hon är en övergång och en undergång. " Friedrich Nietzsche


Vad Nietzsche förespråkar är en biologisk evolution där övermänniskan skapar sin egen herremoral, och där medlidande är en sjukdom, inriktad på att bevara det livsodugliga. Övermänniskan skapas alltså genom utveckling och är hela tiden i motsättning till de svaga då han omvärderar alla värden.
All den samhällskorupption Nietzsche tyckte sig se omkring sig låg i de religioner som predikade en slavmoral, d.v.s. att de svagare blir skyddade eller t.o.m. tar makten och bryter ned det andliga och resliga i människan. Själva urexemplet på detta var kristendomen, källan till det demokratiska ”medelmåttornas herravälde”.

Enligt Nietzsche var deras moral enbart en objektivisering av socialt gillande.. De hade lyckats suggestera de starka till att acceptera denna omvärdering av vad Nietzsche såg som de rätta värdena. Den nya moralen hindrar de starka att utveckla sig och ge uttryck för sin styrka.


Att bli den man är.

Att bli den man är – det är att leva autentiskt och att verkligen sträva. Vi kan aldrig bli någon annan, oavsett vilka manér vi lägger oss till med, oavsett vilka åsikter vi ger uttryck för som egentligen inte är våra egna. Vakenheten, vilken är unik för varje människa, agerar alltid ledstjärna; det tar olika lång tid att lära känna oss själva, vilka levnadsmål vi har och vilken mening vi finner i livet. Vad som är väsentligt och ständigt måste påpekas är vårt personliga ansvar, att det inte är möjligt för en livsbejakande människa att lägga ut sin vilja på entreprenad. Livet är oss inte skyldiga någonting – hur det formar sig beror på vår egen vilja och de omständigheter som vår vakenhet har att ta ställning till.
Hur ofta händer det inte att vi postulerar målsättningar som är så avlägsna från vår aktuella situation att de helt enkelt känns omöjliga att realisera? Sträckan mellan det läge då målet sätts upp och den tid det tar att nå det kan upplevas som mattande och meningslös, som dötid, där inget meningsfullt händer överhuvudtaget, vilket inbjuder ångest. För den som har målsättningen att bli rik och att endast förverkligandet av den målsättningen kan ge glädje och sinnesro, kommer själva vägen dit att kännas meningslös; att tänka målrationellt handlar förvisso också om att värdera medlens relation till målet, men de förstnämndas betydelse bleknar i jämförelse med det sistnämndas höghet. Medlen utgör förband till målet – vi uthärdar dem i förvissningen att de skall följas av det som vi längtat efter. När vi som personer fokuserar för mycket på målet och för lite på själva strävandet dit, kan det bli tungt när vi stundtals möter motgångar. Genom att känna oss trygga i strävandet, i vissheten om att vi endast kan bli vad vi redan är, samtidigt som vi förkastar idén om ett blivande som är frikopplat vår personlighet, uppfordrar vi vår unicitet, det vi faktiskt är. Status, pengar och makt har en tendens att samlas kring verkliga personligheter, kring viljenaturer vilka uttrycker en unicitet och som inte skäms över att göra det. Det lugna sinnet, vilket alla människor avundas, kräver som förutsättning en balans mellan vakenhetens önskningar och tillvarons möjligheter, mellan vår aktuella självuppfattning och vår personlighets inneboende potential. Kanske kan uppfattningen om personlighetens död i modernitetens tidevarv visa sig vara förhastad, likt djurarter som proklamerats som utrotade, bara för att i ett senare skede dyka upp igen, vitala och levande som aldrig förr.